Trots att det bara är början av mars, knyter jag upp skorna, hasar av mig strumporna och ställer mig barfota på den än så länge gråbruna marken. Det är kallt. Jorden är fuktig och mossan har erövrat gräsmattan. Jag spretar med tårna, gör fötterna breda och väntar in att motståndet ska släppa. Långsamt, svepande återfår jag kontakten. Med jorden. Med kroppen. Med mig själv. En kontakt jag emellanåt förlorar i tankar, impulser och distraktioner utan vare sig mening eller mål.
Kanske är den förlorade kontakten inte en tillfällighet, utan en spegling av vår kaotiska samtid? Något som inte bara händer mig, utan många av oss. Mina tankar tar mig till Jamais Cascios erkända ramverk BANI, som introducerades redan 2018 för att både förklara den värld vi lever i och hur vi tolkar den. En tid som beskrivs och uppfattas som skör – Brittle, ångestskapande – Anxious, icke-linjär – Nonlinear och obegriplig – Incomprehensible. En värld som onekligen kan stöka till det för hjärnan och vårt livsviktiga nervsystem.
Vi kan tänka oss nervsystemet som vårt inre kommunikationssystem och budbäraren mellan hjärnan och kroppens alla delar. Med hjälp av nervsystemet kan vi variera vår aktivitetsnivå. Genom en inre gas och broms kan vi smidigt förflytta oss från prestation, fokus och rörelse till lugn, vila och återhämtning. Jag vill nog påstå att ett fungerande, reglerat nervsystem, är helt avgörande för vår långsiktiga hälsa och effektivitet.
Men precis som vår omvärld har nervsystemet sina gränser för vad det mäktar med. Det kräver rätt inre och yttre förutsättningar för att förbli funktionell och reglerad över tid. I en BANI-värld är det lätt att nervsystemet löper amok, aktiverar försvarsreaktioner på löpande band och till slut förlorar sin naturliga kapacitet – det blir dysreglerat. Ett dysreglerat nervsystem tar sig olika uttryck beroende på vår strategi att försvara och kämpa emot. Vi kan slåss, fäktas som stingsliga getingar, ställa oss in, göra oss till, maskera leenden eller lägga benen på ryggen för att slutligen stänga av, stänga ner och tappa den värdefulla kontakten med oss själva. Inget av alternativen är särskilt angenäma för vår hälsa i det långa loppet.
Tack och lov är nervsystemet, precis som hjärnan, neuroplastisk och tillåter sig gärna att bli reglerad igen. Med enkla, kraftfulla övningar och vanor kan vi ta hand om både oss själva och nervsystemet. Här kommer några av mina favoriter:
Jag spretar lite extra med tårna, ser hur dom vinkar till mig som ett tack för jordningen. Jag bugar tacksamt, funderar på om det är så här det känns att absorberas av markens elektroner. Jag släpper tanken och går tillbaka kroppen. Kroppen vet, kroppen minns, kroppen visar vägen tillbaka till kontakten, med mig själv, med andra, med livet.